Det är så min ringsignal på mobilen lyder och sannerligen, ringde den inte ikväll också.
För en stund sedan fick jag ett överraskande och glatt samtal.
Min Helena ringde och berättade att hon satt på bussen på väg hem. Hem till Övik!
Och vilket sammanträffande att jag befinner mej här nu också.
Hennes yngsta syster tar även hon studenten i morgon så vi bestämde att vi ska ses och surra en massa endera dagen denna helg.
Förra gången vi sågs var i julas en yttepyttesnabbis innan vi skulle åka hem och norrut igen.
Men så är det ju när ingen av oss gamla kompisar behagar bo kvar i denna stad.  Eller ja Anna har ju flyttat tillbaka igen men bara hon.
Man ses kanske 1-2 gånger om året. Råkar det bli 2 gånger så är det ofta typ.
Det är mer vanligt att det blir en gång vartannat år eller så.
Mina äldsta och bästa vänner, Helena, Maria, Annorna och Malin och Jenny såklart...

Vi ses inte så ofta som jag vill men när vi väl gör det ja då är det som att det var igår eller kanske i förrgår.
Sedan finns det ju såklart andra kära stjärnor som jag saknar lika mycket och önskar att jag träffade oftare än vad jag gör. Ingen nämd ingen glömd. Men dom nämda är dom jag känt längst, närmare 20 år och det är ju en eeeevighet som Carola skulle sjungit haha.

Kommer ni ihåg hur ni lärde känna er gamla kompisar?
Jag brukar tänka på det ibland.
Helena tex, hon ville från början vara kompis med mej för att jag hade fått tvillingsyskon. Det tyckte hon var spännande.
Maria träffade jag när vi just flyttat till huset i Sund och hon var dagmamma hos Britt, som även skulle bli min dagmamma så småningom. Iaf stod vi och stirrade på varandra där på gatan och säkert funderades det en hel del vem den där andra flickan på gatan var i bådas våra huvuden. Sedan bestämde vi oss för att ingen av oss verkade så farliga. Det är 22 år sedan.
Malin började i vår klass i tvåan om jag inte minns fel och eftersom hon liksom Maria var en hästtjej så blev ju dom kompisar och ja då blev jag ju tvungen att bli kompis med henne också haha.
Sen har vi Annorna som jag lärde känna i sjuan på Geneskolan. Maria och Malin tror jag kände den ena Anna genom hästlivet och hon i sin tur var kompis med den andra Anna så eftersom jag hängde med Helena förutom Malin och Maria så slog vi ihop oss med Annorna också.

Sedan finns det ju dom som du egentligen känt i större delen av ditt liv men aldrig blivit kompis med.
Som min Marris på kullen ( Hon bodde på Hallbacken och jag nere i Sund. Begreppet kullen kommer därifrån, alltså att hon bodde uppe på höjden och jag nere i dalen), vi spelade fotboll tillsammans från att vi började osm sex-åringar tills vi båda gav upp på gymnasiet. Men det var inte förrän vi började ettan på Parkskolan som vi blev buddies, i vått och torrt.
Ibland brukade vi vinka till varandra från våra respektive balkonger för att säga hej.
Och med henne kom Jennie från Nyliden andra året på Park, också det en rolig människa.

Efter det kom pluggtiden i Härnösand och nya bekantskaper.
Sara, Mia, Emma, Linda, Marie och Helen som tillslut blev min sambo under sista året. Ett galet år och roliga 3,5 år.
Och Monica, inte att förglömma. Det var ju tack vare henne jag hamnade i den stan. Vi städade på sjukan tillsammans och hon pluggade redan i Härnta när jag fick veta att jag hamnde där och inte i Umeå . Hon fick bli min mentor ett tag som straff haha.

Nåja nu ska jag strax göra mitt lilla solsken sällskap och snarka i kapp i vår lilla skrubb där vi sover.
Imorgon blir det en lite hektisk dag med allt vad studentfirande innebär, släktträffar osv...