Hipp Hurra!
2014-01-15 / 23:24:00 / Allmänt / 1 kommentarer

Lillebror  (min alltså) är klar med sin förskollärarutbildning.
Grattis!!!
Och jobb har han hunnit skaffa sej också.
Good for him.
Till helgen blir det examensfirande så snart ses vi igen!

Jaha nu börjar denna dag lida mot sitt slut tackochlov.
Jag och lillis har inte varit bästisar idag om jag säger så.
Måtte denna eländiga(men ändå charmiga) trotsålder snart vara över.
Jag blir galen, han blir galen, pappan blir galen, storasystern blir galen.
Ja, tom katta blir galen. Den enda som inte bryr sej nämnvärt är ju minikråkan...
Mitt i allt bråk kan han fälla en sån här kommentar: Men mamma, jag gillar ju dej!
Vad säger man då...
Man vill ju liksom skratta mitt i alltihop.
Idag hade jag kunnat tugga sönder mina kinder från insidan, först av frustration då inget jag sa gick in och sen för att han la på charmoffensiven och fällde sina kommentarer -Mamma, du är bäst, ja älsa dej,kan ja få en liten krrram så känns de bättrrrre...
Ja se...
 
Från psykologiguiden:

2-3 år kan kallas frontalkrockarnas tid. Det "snälla" barnet blir som förbytt, man känner inte igen det. Studier har visat att det uppstår små konflikter mellan barn och föräldrar var tredje minut och större konflikter uppstår tre-fyra gånger i timmen.

Att barnet prövar sin vilja och övar sig på att uttrycka den är nödvändigt för att hon ska utvecklas och mogna. Men det kan vara väldigt arbetsamt att vara förälder till en 2-3-åring.

"Kan själv" brukar vara ledord. Borsta tänder, klä på och av, äta själv, öppna dörren själv. Om någon annan öppnar dörren eller jäktar på barnet kan det bli kris. Barnet behöver få tid på sig - vilket man ju inte alltid har som förälder.

2-3-åringen kan vara självsäker och kaxig, men behöver också få vara liten och behövande. Humöret kan svänga snabbt. Sömnstörningar är vanliga. Barnet behöver ofta sova i föräldrarnas sängar igen.

Kroppen och rörelserna har utvecklats. Barnet lär sig springa, hoppa jämfota, stå på ett ben, gå på tå, gå baklänges, gå i trappor med ett ben på varje steg. Mycket aktivitet och livslust.

Kring 3 år brukar barnet gå in i en lugnare period, bli mindre provocerande, mindre trotsande.

 

Tröst för föräldrar till jobbiga 2-3-åringar

  • Att barnet blir avigt och trotsigt är helt normalt och nödvändigt för utvecklingen. Det är också helt normalt att man som förälder ibland (eller ofta!) känner sig misslyckad, inte vet hur man ska vara mot barnet eller att man får dåligt samvete för att man blir arg eller är inkonsekvent.
  • Det är inte farligt att bli arg och visa det. Det hämmar inte barnet. Barnet behöver motstånd för att utvecklas. Vi kan och behöver inte vara konsekventa under den här perioden.
  • Det kan vara skönt att prata med andra föräldrar eller kanske med sjuksköterskan på BVC. Ett eller flera samtal med en barnpsykolog kan vara till hjälp.
 
Helt normalt vet jag ju att det är, men herregud så jobbigt det kan vara.
Sen har vi ju våran älskade 6-åring som nog hamnat i "lilla tonåren" och plötsligt fräser till och bestämt hävdar att man inte förstår NÅÅÅÅNTING!
 
Så här beskriver psykologiguiden 6-åringen:

6 år. Efter den lugna 5-årstiden kommer 6-årstiden som är betydligt stormigare. Det är som om barnet får en stark oro i både kroppen och i själen. Känslolivet åker berg- och dalbana. 6-åringen är skör. Många får psykosomatiska symtom, ont i magen är till exempel mycket vanligt. Precisionen och koordinationen är ofta sämre nu än tidigare.

Vid 6 år är barnet vetgirigt och har lätt för att lära. Han vill ha ordentliga svar, kan argumentera och kompromissa. Gillar att tävla och få beröm. Vill gärna "styla". Kan ta mer ansvar än tidigare.

Kroppen förändras snabbt, drar iväg på längden, kroppens proportioner blir mer som vuxnas. Det är svårt att sitta still, 6-åringen är glad och rastlös.

Det viktigaste i 6-årigens liv är förstås att skolan börjar. Efterlängtad av en del, en jobbig förändring för andra. Men de flesta klarar denna omställning ganska bra efter en tid.

Det stämmer också bra som jag ser det...
Hon är så duktig på det mesta och kan så mycket.
Talar om för lillebror vad han får och inte får göra, vill gärna passa lillasyster och vaktar på henne som en hök.
Vill lära sej ALLT nu, helst igår och kan inte förstå varför hon inte får lära sej läsa och skriva i skolan.
Fast dom jobbar med ASL-att skriva sig till läsning, rimmar och har sej i skolan...
Just nu håller världen på att gå under för att hon inte har tappat en tand ännu, det är inte ens en som är lös.
Alla andra i klassen har ju antingen en lös tand eller har tappat flera.
Att hon är nästan 1 år yngre än övriga hör inte hit...

Ja som ni förstår så är det ju frontalkrock varje dag...
Men nu sover dom så sött och då tänker jag, Imorgon...då ska vi ha en bättre dag.

Kommentarer
Postat av: Anonym
2014-01-16 / 21:49:41 /

Psykologiguidens analys av 2-3 åringar stämmer dåligt på Max

Svar: Ulf, jag vet att det är du och den stämmer perfekt!
Sandra och Småkråkorna


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback